ALLSVENSKAN 2010, plats 9-10

9. Helsingborgs IF
Erik Edman får bollen på vänsterkanten. Avancerar, gör ett litet ryck förbi sin försvarare, bollen är på väg ut till inkast men han hinner upp den i allra sista stund och nyper iväg ett hårt, långt och svävande inlägg med sin vänsterfot mot den bortre stolpen där… inte en jävel dyker upp. Henrik Larsson finns inte mer. Det är tragiskt för alla fotbollsälskare. Men mest tragiskt är det för Helsingborgs IF. Hur ska de klara detta? Ända sedan det uppdagades att King of Kings verkligen helt och hållet på riktigt skulle vända hem så har det blåst positiva vindar hos de rödblåa skåningarna. ”Allt löser sig nu när Henke kommer hem. Allt blir bra nu och vi kommer ta SM-guld och Henke kommer att vinna skytteligan och vi kommer vara bäst i Sverige i flera år”. Det blev inte riktigt så. Men HIF fortsatte tro och publiken fortsatte hoppas på att Henke fortfarande var ”the shit”. Det var han också. Men resten var bara shit. Förutom en gänglig tillika valpig målskytt som heter Rasmus så fanns där ingenting. Och nu är vi där. Det finns verkligen ingenting utan Henrik. Och medgångsvindarna, om det nu fanns några sådana, men vindarna med hopp i alla fall, dom har slutat blåsa. Är det ur detta scenario som Helsingborg mot all förmodan ska lyfta? En drake lyfter ju i motvind? Eller? I Helsingborgs fall? Knappast. Det blir den sämsta placeringen på flera år. Vi i media gläds bara åt att Edman är hemma i allsvenskan igen. En härlig match i matchen mot Emir Bajrami. Citatmaskin vid sundet. Check! Supportrarna pratar och skriver om på webben att sammanhållningen är bättre än på länge och nyförvärven Edman, Lindström och Gashi tokhyllas. Vad Gashi kan har jag inte en aning om – Norge är liksom alltid utanför min radar – men det låter ju som någon som kommer bli spännande att följa. Hemvändaren Mattias Lindström håller jag nog som det bästa nyförvärvet och mittfältet ser i alla fall på pappret ut att hålla fjolårets standard – trots förlusterna av Skúlason, Chansa och Landgren. Joel Ekstrand får ett tungt ok att bära där bak men är helt klart en av landets mest lovande mittbackar, men det där vet alla redan. Gäller för HIF att Ekstrand fortsätter hålla koll på motståndarnas anfallare. Och till sist: May May måne, jag kan lura dig till Skåne. Men kan May ”Måne” luras? Behöver jag säga att jag hoppas mycket på May ”Måne” Mahlangu. Han har nämligen nyss fått allsvenskans coolaste artistnamn.

10. Mjällby AIF
Här har vi årets stora positiva överraskning i mina ögon. Hade två fantastiska målskyttar i Erton Fejzullahu (numera Nijmegen i Holland) och Marcus Ekenberg i fjol. Anfallsparet kom i topp i skytteligan i superettan och det var just dom som många pratade om. Men Mjällbys riktiga styrka ligger inte i anfallet. Den ligger i försvaret. Svenske mästaren från 2008 Patrik Rosengren bildar mittbackspar med orubblige Juan Robledo och de har en mängd rutin och styrka i luftrummet, något som kommer vara viktigt på värdelösa gräsmattor den här säsongen. MAIF släppte bara in 19 mål i superettan. Jesper Westerberg, Tobias Grahn och Daniel Nicklasson är alla tekniska spelare med mycket speed och tre riktigt bra nyförvärv för en nykomling. Om Grahn inte flippar ur och byter klubb i sommar vill säga, men nu tror till och med jag att han själv fått nog av klubb-byte och ”skandaler”. Å andra sidan tror man alltid det om såna gubbar - sedan visar dom återigen motsatsen. Det krävs att Ekenberg levererar i allsvenskan för att den här platsen ska bli möjlig. Sillastrybarna från Strandvallen och Listerlandet ska hur som helst bli underhållande att följa denna säsong. Varning dock för att truppen är tunn. Krävs mycket hjärta för att nå så här högt. Hur som helst, jag tror på Mjällby.