Vardagsångest del 1

LIVET. Jag pendlar mellan Göteborg och Uddevalla under vardagarna. Jag har det senaste funderat mycket på hur rädda vi är för varandra. Det är sällan - nej det händer fan aldrig - att två personer sitter bredvid varandra om det finns lediga säten i par. Jag själv är likadan. Mobilbilden till höger är tagen häromdagen. Det satt en person på nästan samtliga dubbelsäten, och vissa kör till och med klassikern att trotsigt sätta sig ytterst så att man verkligen visar att "jag vill då inte ha någon social kontakt under den här bussresan inte". Själv passerade jag samtliga säten och hamnade längst bak. Det är inte så mycket för att jag inte vill sitta bredvid någon - det är mer för att jag inte vill sätta mig bredvid någon för att den personen ska sucka och bli irriterad och tänka att "av alla jävla lediga platser så väljer du att sitta bredvid mig, vilken jävla otur jag har". Så utan att störa trippar jag förbi allihop och sätter mig längst bak. Jag har allvarliga problem. Därför följande regel:

"Jag måste sluta bry mig oftare och låta folk få bli förbannade på mig även när det inte är på mina villkor."

Sedan är det givetvis skönt att sitta själv på ett dubbelsäte och ha väskan bredvid sig i stället för på golvet bakom vaderna där utrymmet för benen blir extremt litet och varmt om personen framför fäller sitt säte bakåt. Men det blir bara så jävla löjligt och typiskt svenskt när jag och alla vill sitta för sig själva. Är vi så jävla tråkiga? Känner att jag vill bort härifrån till ett ställe där de sociala reglerna är annorlunda.