
LIVET. Bobby, som på riktigt är världens snällaste människa, kom in i mitt liv genom min kombo David för x antal år sedan. Det senaste ett och ett halvt året har vi lärt känna varandra väl, mycket beroende på att han blev en del av Jesper Larsson Band i rollen som den nya gitarristen. Jag har också förstått att Bobby, som är en ideell själ och ett socialt geni, är omtyckt och känd av precis alla i Åmål där han bor. Anledningen till dagens inlägg om honom är följande händelse:
Igår var det fest i Åmål. Jag sov hemma hos Bobby på en madrass på vardagsrumsgolvet. Jag vaknade vid 10:40 av att det puttrade och fräste ute i köket. Det luktade pannkakor.
"Bobby!?" undrade jag nyvaken och bakfull.
"Javisst!" svarade Bobby glatt.
"Vad gör du?" undrade jag.
"Jag gör american pancakes. Du ska nog gå upp och ta på dig för det kommer fölk hit om 20 minuter" uppmanade Bobby.
"Kommer det folk?", undrade jag.
"Javisst!" svarade Bobby glatt.
"Vad gör du?" undrade jag.
"Jag gör american pancakes. Du ska nog gå upp och ta på dig för det kommer fölk hit om 20 minuter" uppmanade Bobby.
"Kommer det folk?", undrade jag.
"Ja jag har bjudit över lite fölk på brunch" förklarade Bobby glatt.
Jag ligger alltså utslagen på en madrass men om nu Bobby gått upp vid klockan 9 för att köpa ägg och en massa annat så får jag ju kliva upp, tänkte jag. Väl i köket ser jag resten av Bobbys bakfylleprojekt. Jag blir chockad.
Ungefär lika chockad som de 12-15 personerna som Bobby bjudit in (alla han bjöd kom såklart!) och som under tystnad bevittnade allt som stod framdukat på vardagsrumsbordet. Det vill säga:
Amercian Pancakes. Nutella-choklad. Jordnötssmör. Bacon. Äggröra. En gigantisk fruktsallad (äpple, apelsin, kiwi, banan, melon m.m.). Brödrost med massa toast. Smör. Ost. Gurka. Apelsinjuice. Äpplejuice. Sylt. Bröd.
Kom ihåg att det var för tolv till femton personer. Mycket mat alltså. När de tolv till femton personernas blickar till slut scannat över hela bordet vände de sig mot Bobby, som stod vid ena kortsidan av bordet, och såg då en överlycklig pojke stå där och gnugga händerna och se alldeles överlycklig ut. Och så sa han lite förtjust på sin breda Åmåls-dialekt:
"Det ä bare så roligt å bjude fölk på mat".
Finns han på riktigt, Bobby Svanér de la Cruz? Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Han finns! Han sitter bredvid mig, klappar sig själv litegrann över magen och ser på Casino Royale.
SvaraRadera