En toffel som sparkas in under soffan

Andréas samtal häromdagen fick mig att börja tänka. Är det verkligen så att jag är på väg att bli en, vad folk kallar, toffel?

Först och främst, jag tror inte det. För här måste finnas en skillnad. Toffel är man väl om man är rädd för flickvännen i fråga och gör allt som hon säger till en att man ska göra, för att hon säger det och inte för att man själv vill det?

Jag vill ju verkligen vara med min kära nästan hela tiden. Hon har blivit ett beroende, jag mår bra och jag skrattar. Jag är ju med henne och gör saker för henne för att jag själv vill det. Då är jag väl inte en toffel?

Men jag ger Andréas en poäng. För det är när man sviker sina kompisar, som folk gärna tar benämningen "toffel" i sina munnar, oavsett vilket av två ovanstående scenarion som gäller.

I det här fallet har jag inte svikit någon. Om folk bjuder in sig själva tre dagar före och jag redan är uppbokad på annat som är viktigt både för mig och min flickvän, då är det inte helt enkelt att ändra schemat.

Men jag höjer med detta inlägg ett varningens finger. För att påminna mig om att aldrig glömma mina vänner.

Jag bara känner att jag stått på andra sidan och surat över kompisar och deras flickvänsbehov alltför ofta i mitt liv, och att det nu därför tamejfan är på tiden att jag får leva i kärlek.